Bilaga till svar på remiss nr 5.5.16-10288/14

Introduktion

Seminreglerna förstärker eller initierar kräftgången och strider därför mot landsbygdspolitikens  och åtminstone ett av spelpolitikens uttalade mål. 

Vissa stoägare vill ha och behöver omfattande veterinär hjälp för sina ston, andra klarar sig bra själva. De som behöver mycket service gillar regler som tvingar de andra att vara med och dela på kostnaden. De som ger servicen gillar också sådana regler, särskilt om reglerna dessutom hindrar möjliga konkurrenter. De gillar regler som inskränker konkurrensen och hindrar konsumentens fria val av service, bara de själva inte drabbas.

Konkurrenslagen förbjuder avtal som har till ”syfte eller resultat” att begränsa konkurrensen. Myndigheters regler får däremot diskriminera, fördyra, krångla till villkoren och snedvrida konkurrensen om de är utfärdade med korrekt juridisk delegering. Detta innebär att de skall utfärdas med stöd av lag (eller förordning) och förverkliga lagens syften. De föreskrifter som påverkar semineringsservicen utfärdas med delegering från  Lagen om kontroll av husdjur.  Går det att bevisa att föreskriften för vanlig avel 1) inte främjar animalieproduktionen eller djurs lämplighet för avel eller 2) inte förebygger sjukdom hos djur, så får den inte tillämpas och ger den drabbade rätt till skadestånd. Andra regelverk som utfärdats med delegering från samma lag har prövats juridiskt (seminering med Belgian Blue-sperma och avel med icke avelsvärderade hingstar) och befunnits strida mot EU: s diskrimineringsförbud.  Vad beträffar avelsvärderingen tvingade EU riksdagen att ändra lagen.

Svenska regler gäller enbart i Sverige.  Är utländska regler annorlunda och villkoren bättre kan uppfödaren bege sig utomlands. I praktiken är det dock bara skånska ridhästuppfödare som har den möjligheten. För övriga är det bara att tiga och lida eller sluta med hästuppfödning. Detta gäller i praktiken samtliga övriga hästuppfödare.

Jag menar att föreskrifterna för seminering av hästar verkar diskriminerande och snedvrider konkurrensen på marknaden på flera sätt. De föreslagna förändringarna ändrar inget i den saken. Grundbulten är kravet på veterinär tvångsservice.  Detta krav tillsammans med dagens tekniknivå ger i praktiken en liten krets företagare ensamrätt till det bästa internationella hingstmaterialet. Föreskrifterna skapar gräddfiler till vinnarcirkeln och de stora pengarna.

Den veterinärglesa svenska landsbygden har inte många naturliga konkurrensfördelar. Hästuppfödning är en. Reglerna gör att uppfödare idag har svårt att utnyttja den fördelen

HästSverige är tudelat. Vi har en travdel där marknaden är reglerad via totalisatormonopolet (folkhälsomotivet) och en ridhästdel som är integrerad i EU.s fria marknad. Seminreglerna gäller alla och ger grundvillkor för all hästuppfödning men för travhästuppfödarna läggs travets regler ovanpå.

Trots att statistiken är bristfällig ger den ändå en tydlig bild av reglernas summa-effekt.  Långtidstrenden är tydlig. Antalet hästar i landet har ökat men ridhästuppfödningen har minskat och alltmer koncentrerats söderut.

Antalet födda travhästar minskar också, antalet travhästuppfödare har halverats på fem år och allt fler av dem bor i Stockholm eller andra storstäder. Andelen ston som semineras har stagnerat trots att hästuppfödningen i sin helhet minskar.

Bakgrund

Det är därför synnerligen anmärkningsvärt att myndigheten här gjort ett aktivt val och undvikit att ta in företrädare för konsumentintresset i ärendeberedningen.

Seminverksamhet är i princip en langningskedja för sperma från ett handjur till ett hondjur. Kedjan kan flytta smitta och faderskap i både tid och rum vilket innebär möjligheter såväl som risker. Den myndighet som har att hantera frågan måste vara väl insatt i den tekniska, biologiska och näringsmässiga kontexten för att inte konsekvenserna skall bli oönskade. Där brister det idag.

Vi lever i en förändringens tid där ny teknik och EU-medlemskapet håller på att ändra alla gamla förutsättningar. Det är därför förståeligt om myndigheten måste hämta kompetens utifrån men eftersom denna i det här fallet bara finns inom en liten snäv affärsmässigt gynnad krets är risken uppenbar att myndighetens beslut påverkas på ett sätt som missgynnar allmänintresset.  Jordbruksverkets traditionella modell för att bereda ärenden förstärker den risken ytterligare. Man är van vid att ta hänsyn till näringen när man skriver regler och i det här fallet är näringen liktydigt med precis de affärskretsar som besitter kompetensen och gynnas av reglerna.

På detta dilemma finns egentligen bara en lösning – man måste beakta konsumentintresset. Det är därför synnerligen anmärkningsvärt att myndigheten här gjort ett aktivt val och undvikit att ta in företrädare för konsumentintresset i ärendeberedningen.

 Ytterligare fakta och historik av betydelse redovisas i ett Appendix.

Särskilda noteringar och förklaringar  

Synpunkter på förslaget i remissen

1. I förslaget är föreskriftens grundkonstruktion med platsbundna tillstånd och veterinär tvångsservice oförändrad. Jag vill ha en förändring, se nedan.
2. Förslaget fokuserar på den kritiserade detalj i gällande föreskrift som specificerar tvångsservicens utförande (ordet varje). Det anvisar en elegant lösning genom att överlåta åt veterinären istället för föreskriften att bedöma tvångsservicens omfattning och genomförande. Den ändringen tillstyrkes men bara på ett villkor. Se nedan.
3. Förslaget ger möjlighet att ha flera ansvariga veterinärer. Begreppet ansvarig veterinär är ingen yrkestitel utan något som ger intrycket av att vilja förse makten med en konsekvens om den utövas felaktigt. Delat ansvar ger makt men späder ut konsekvensen. Jag avstyrker.
4. Konsekvensanalysen är tunn eftersom den begränsar sig till ändringsförslaget. Min analys (se nedan) tar in hela föreskriften.

Övrigt
5.   I en tidigare version av föreskriften förbjöds subfertila hingstar att användas i seminverksamhet. I strid med lagens portalparagraf (främja djurs lämplighet för avel) togs regeln bort 2012 och föreslås inte införas igen. Det beklagar jag.
6   Dokumentationskraven är inte ändrade utan är fortfarande anpassade till att entydigt spåra faderskap men inte smitta eller fruktsamhet. Detta är en allvarlig brist.Mina huvudinvändningar mot förslaget ligger dock på ett annat plan. De handlar främst om följande inslag

•  Tillstånd kan enbart ges till platsbunden seminering vilket har till följd att många sto+föl tvingas förflyttas med en miljöomställning som följd och till men för fruktsamhet och hälsa
• Det veterinära ansvaret för seminkedjan är uppstyckat på så många  platser och delmoment att det i praktiken inte finns någon som kan ta ansvar för helheten.

Konsekvenser

1. Främjar ett ovetenskapligt förhållningssätt till djurskydd och smittspridning (främjar koncentration och kontinuerlig tillförsel av unga djur på tvärs med alla veterinärmedicinska kunskaper om sjukdomsuppkomst, virulensökning, smittspridning och sjukdom hos unga djur.
2. Ökar användning av antibiotika och hormoner (Omflyttningsstress stör brunstrytm och sänker immuniteten)
3. Gör smittskyddet till en affärshemlighet  (spåren slutar hos hingstägaren)
4. Sätter bocken till trädgårdsmästare (låter en veterinär vara ansvarig veterinär för sin egen seminverksamhet)
5. Silar mygg och sväljer kameler (fokuserar på stona när det är spermahanteringen som kan skapa de stora och systematiska problemen) 
6. Styr mot framtiden med blicken stadigt i backspegeln  (cementerar den gamla hingsthållarstrukturen genom  platskravet i tillståndet)
7. Bromsar alternativa sätt att lösa problem  (I reglernas värld kan djurskyddsproblem vid avel med Belgian Blue liksom seminering av ston bara lösas genom  veterinär handpåläggning i form av kejsarsnitt resp. rektalisering. Detta hindrar utveckling av alternativ)
8. Sätter formell kompetens före reell. (beslut om seminering får inte tas efter konsultation av en gynekologisk specialist om denne inte är ansvarig veterinär på platsen.)
9. Underminerar ansvar. (I seminkedjan mellan hingst och sto finns en ansvarig veterinär för varje länk. Ingen veterinär har eller tar helhetsansvar:  Det blir svårt   att spåra fel och utkräva ansvar)
10. Försvårar resultatuppföljning och informationsutbyte (skapar isolerade öar av sinsemellan konkurrerande företag med lokala semineringsmonopol som av sina kunder tvingas leverera konkurrenters produkter. Detaljer kring  semineringarna betraktas lätt som företagshemligheter och en företagare släpper inte frivilligt ifrån sig företagshemligheter till sina konkurrenter.
11. Överlåter semineringsmonopol (till de stuterier som har anställda veterinärer som ansvarig veterinär. Arbetsgivaren har ju rätt att leda och fördela arbetet för sina anställda)
12. Diskriminerar hästuppfödare på den veterinärglesa landsbygden (kravet på avtal med specialutbildad veterinär)
13. Snedvrider konkurrensen mellan uppfödare ( delar upp i dem i fyra klasser:

• De som äger ensamrätter för attraktiva hingstar och som har anställda veterinärer (större stuterier med internationella kontakter).
• De som seminerar egna ston och tar betalt av andra uppfödare för att seminera deras ston (seminstationer/hingsthållare)
• De som bara seminerar sina egna ston (veterinärer )
• De som måste betala de andra för att för att få sina ston seminerade. ( de flesta uppfödare)

Detta medverkar till att

• Utvecklingsarbete försvåras

• totalisatorns överskott  allt mer hamnar i ”trottoar”-uppfödares  fickor,
• en av glesbygdens få naturliga konkurrensfördelar inte kan utnyttjas 
• ridhästuppfödningen drivs ur landet

De som har ansvar måste också kunna ta ansvar!
Det finns sällan enbart en lösning på ett behov. Dessutom ändras behoven över tid och nya rön och hjälpmedel tillkommer. Kloka regler tillåter därför utveckling av alternativa vägar och anger inte exakt hur behoven skall tillfredsställas.  Svenska seminföreskrifter, oavsett djurslag bygger på ett slags egenkontroll av anordnare med tillstånd och ansvariga veterinärer. Som framgångarna med nötsemin visat kan den modellen fungera extremt väl. Med kloka, kunniga och välutbildade veterinärer som har frihet under ansvar och anordnarens förtroende finns dessa förutsättningar. Införs detaljerade regler om hur veterinären skall bete sig saknas de. Kan en anordnare enbart beviljas tillstånd för platsbunden verksamhet blir det veterinära ansvaret för seminkedjan  uppstyckat – ingen vare sig har eller kan ta ansvar för helheten. Så är reglerna för hästsemin konstruerade idag. Förutsättningar för ett adekvat veterinärt ansvar saknas.  Regler som ger tillstånd till anordnare som organiserar hela kedjan är enligt min uppfattning grunden för nötsemins framgång – Ett odelat veterinärt ansvar för hela kedjan.  

Att förebygga eller lösa problem – svanskupering och rektalisering
Många i Sverige tycker att näringsverksamhet som förutsätter att man utsätter djur för obehag och skaderisker skall förbjudas. Vår djurskyddslag används flitigt för det ändamålet. Grisuppfödning i en form som kräver svanskupering för att undvika sjukdom utgör ett exempel på näringsverksamhet som vi har förbjudit. Vi har istället sett till att lösa problemet på annat sätt (mera halm i boxarna).  Analogivis borde en seminverksamhet som inte kan bedrivas utan rektalisering inte heller tillåtas, alldenstund åtgärden alltid innebär en risk oavsett vem som utför den. Borde inte veterinärer anstränga sig mer för att förebygga problem istället för att själva bli en del av problemet?

Cirkelresonemanget som leder till kravet på rektalisering och veterinär  närvaro
Regleringen av seminverksamhet för hästar vilar på en serie påståenden

1. Sperma utgör alltid en fara för stona och deras omgivning om överföringen sker genom mänsklig hand men inte om hingsten sköter överföringen själv. Påståendet är falskt
2. För att minimera faran måste sperman sprutas in i sexuellt friska ston vid exakt rätt tidpunkt i brunsten. Detta påstående är också falskt.
3. För att avgöra rätt tidpunkt måste stonas äggstockar och livmoder undersökas i anslutning till att sperman sprutas in i stoet. Falskt påstående.
4. Undersökningen måste ske via ändtarmen – s.k. rektalisering. Också ett falskt påstående.
5. Rektalisering är förenad med risker för stoet, vilket är sant.
6. Därför måste undersökningen utföras av ansvarig veterinär. Falskt.

Om vi byter ut ordet måste i påståendena ovan mot orden kan eller bör och ser till att sperman inte är farlig – då öppnar sig en helt ny värld av alternativ. I den världen befinner sig nötsemin.

 Rektalisering – ett nödvändigt eller onödigt ont?

Det ligger något i påståendet att rektalisering är ganska riskfylld för hästen. Åtgärden kan etiskt motiveras i samband med sjukdom för att ställa diagnos och får då utföras av legitimerad veterinär även med bristfällig träning i rektalisering. Om det finns alternativa sätt att lösa behoven bör dessa utnyttjas i första hand. Saknas alternativ är det självklart att rektaliseringen skall utföras av tränad och erfaren personal under ansvar, med eller utan veterinär legitimation.

Seminering av ett sto är en enkel procedur som inte kräver att handen förs in i stoets ändtarm.  Seminering av en ko är betydligt svårare, seminörens hand måste införas i kons ändtarm och rådbråkas vilket gör att skaderisken i princip är större. Likväl anser myndigheten det vara förenligt med djurskyddet att kor får semineras av lekmän efter en tvådagarskurs.

Bönder har i många hundra år kunnat fastställa om stoet är brunstigt genom provning för hingst. Det har visat sig möjligt att träna hundar för att upptäcka kors brunst

För en ansvarsfull myndighet borde det vara självklart att underlätta utveckling av alternativ till rektalisering. På just den punkten är förslaget en liten förbättring eftersom det i varje fall inte explicit hindrar ansvarig veterinär från att tillämpa alternativa metoder.

 Moment 22 – situation

Begreppet rektalisering är oerhört centralt eftersom åtgärden på djurslaget häst alltid har betraktas som en exklusiv veterinär åtgärd som aldrig på allvar har ifrågasatts.  Andra djurslag kan lekmän efter utbildning få rektalisera men inte hästar. Centralt därför att det ger veterinärer exekutiv makt  i seminverksamheten för  just detta djurslag. Centralt också därför att seminverksamheten blir starkt beroende av tillgången på veterinärer. Utan veterinärer ingen semin.  Rektalisering nämns dock aldrig i någon föreskrift utan döljs alltid bakom den veterinära tolkningen av begrepp som  sexuell hälsokontroll, gynekologisk hälsokontroll och gynekologisk brunstkontroll. Kravet på att det just skall vara ansvarig veterinär (och inte vilken veterinär hästgynekologisk specialist som helst) avslöjar dock avsikten.  Det gäller att göra seminverksamhet med hästar beroende av veterinärer oavsett reell kompetens. Den som anställer veterinärer får därmed exklusiv tillgång till semintekniken.

Myndigheten har i gällande regler föreskrivet att ston måste genomgå en gynekologiskt hälsokontroll av ansvarig veterinär inför varje seminering. Denna s.k. ”hälsokontroll” har dock inget med hälsa att göra eftersom den å ena sidan inte får utföras av en hästgynekologisk expert som inte är ansvarig veterinär och att det å andra sidan i normalfallet saknas  medicinska skäl till så frekventa hälsokontroller. Menar man däremot gynekologisk brunstkontroll så kommer saken i ett annat för då  kan åtgärden ifrågasättas eftersom finns säkrare alternativ i form av provning för hingst. I 5 kap § 3 förslaget till nya föreskrifter har ordet kontroll ersatts av ordet bedömning vilket  till synes ett steg i rätt riktning eftersom ordet kontroll känns mera som nära håll medan ordet bedömning känns lite mer som på distans. Samtidigt har man dock i 1. Kap ett nyinsatt § 7 som föreskriver att det åligger ansvarig veterinär att optimera antalet semineringar per sto. Detta kommer de flesta veterinärer att tolka som ett krav på gynekologisk brunstkontroll så att antalet semineringar per brunst minimeras vilket i sin tur innebär krav på rektalisering inför varje seminering. Tillbaks på ruta ett således.

 Regeln blir därigenom ett slags Moment 22 – ingen vågar satsa pengar på att utveckla alternativ som konkurrerar med veterinärer eftersom det är veterinärer som avgör hur bedömningen skall gå till och ingen veterinär vill se sig utkonkurrerad av ett alternativ!

 Ett sjukt system som gör de friska sjuka

Ca 70% av avelsstona är helt normala och sexuellt friska. Samma gäller i princip om hingstarna.  Alla hästuppfödare är inte oerfarna och okunniga. Behövs det veterinär hjälp så kan de bedöma nödvändigheten som vid all annan veterinär service. Föreskriften är emellertid utformad som om alla behöver hjälp. Uppfödaren omyndigförklaras.

De flesta avelsston måste flyttas från sin hemvanda miljö för att kunna bli med föl. De drabbas av en omflyttningsstress som kan förändra brunstmönstret, sänka fruktsamhet och immunitet samt t.o.m skapa akuta slidkatarrer. För fölens del kan omflyttningen få riktigt otrevliga följder eftersom omgångsindelning med små isolerade grupper knappast går att genomföra på en hingststation. Med insemination kan dessa risker i princip undvikas. Likväl har seminreglerna gjort detta omöjligt.  Med platsrekvisitet skapar reglerna onödiga medicinska risker, leder till ökade kostnader, ökad förbrukning av antibiotika och hormoner samt lidande och ibland t.o.m död.

Det låter underligt men det verkar faktiskt som om det även här finns ett slags cirkelresonemang: Grundreglerna ökar risk för sjukdom som sedan tas till intäkt för att av djurskyddsskäl motivera veterinär beredskap och närvaro på den plats som skapat problemen. Det förefaller som om ingen i central position haft något verkligt intresse av att permanent avhjälpa eller undvika de verkliga problem som trots allt finns.  Systemet har blivit kontraproduktivt och sjukt i sig! 

Den manipulerade Drömfabriken

Jag har inget emot att folk spelar poker. Jag har inget emot en ”Drömfabrik” där man satsar egna pengar i en pott och sen spelar med andra om potten. Jag har heller inga synpunkter på om staten säger att detta spel är förbjudet utom när staten arrangerar det och att spelarna dessutom skall avstå från en del av potten för att pengarna skall gå till att främja breddsport och breddavel, dvs. landsbygdsutveckling. Jag har däremot väldigt starka synpunkter om detta bara blir ljug. Att man bara pratar och påstår utan att det blir verkstad

I min konsekvensanalys av seminföreskrifterna har jag funnit att reglerna underlättar för manipulation av aveln. De skapar en gräddfil till detta spelöverskott för dem med goda resurser och kontakter.  Jag har också funnit att kostnaden för denna gräddfil debiteras bredd-avel och breddsport.  De utan kontakter får således betala dubbelt för sin medverkan i Drömfabriken. Påståendena är således bara ljug, Regleringen gynnar inte bredd-avel och bredd-sport. De gynnar en elit i storstaden.  Resonemanget om Drömfabrik gäller även annan hästavel men där kommer ju inte pengarna från ett statligt monopol utan från sponsorer och hästägarna själva och det är betydligt sundare.  Där har man i alla fall inte lurats.

Så här går det till
Tävlingar måste alltid ha både vinnare och förlorare. Insikten att ”vinner jag, förlorar du” skapar ett osunt affärsklimat om möjligheten att manipulera chansen till vinst inte beivras effektivt.  Därför är hästtävlingar hårt reglerade och bevakade för att se till att de inte kan manipuleras (och att hästarna inte lider förstås) och att alla tävlar på lika villkor.

Aveln kan däremot manipuleras, ge vissa uppfödare en gräddfil till de bästa faderskapen och därmed till vinnarcirkeln.  För raser som tillåter insemination ligger orsaken i att seminreglerna snedvrider konkurrensen mellan uppfödare (se ovan). Om kompetenta veterinärer vore tillgängliga för alla uppfödare på lika villkor över hela landet så vore också hingstmaterialet mer tillgängligt på lika villkor överallt.  Staten hade då gett alla uppfödare lika chanser att föda upp vinnare. Nu är det inte så. Sverige är ett glesbefolkat land. Veterinärförutsättningarna finns inte.  Nötsemin har klarat uppgiften ändå med sina regler och det kan även hästsemin göra om den fick samma regler.

Galoppen visade vägen till manipuleringen
Vetskapen om att alla tävlingar måste ha förlorare och att ettan tjänar dubbelt mot tvåan skapar en oerhört stark drivkraft att hitta vägar att se till att ”de andra” blir förlorare, helst utan att de förstår hur det gått till. Att hitta vägar att manipulera Drömfabriken.  Det går och galopphästaveln visade vägen. Genom syndikering av de bästa hingstarna kan tillträdet till de bästa faderskapen begränsas till en liten krets uppfödare. Om dessa uppfödare dessutom äger de bästa stona och kan ge den bästa uppfödningen, träningen och matchningen så skapas en häst-klan med stor vinnarchans. Det går att köpa sig till vinsterna men det kostar pengar och det är ens egna pengar det kostar.  Ledarskapet där förstod tidigt att insemination var en teknik som hotade att rubba systemet och spränga drömfabriken. Därför förbjöds tekniken.

De europeiska avelsförbunden tillåter insemination och har försökt att med hjälp av stamboksregler åstadkomma samma sak genom att  bygga varumärken som parkerar på vinnarplatserna  med hjälp av hingstselektion och avelsförbud för oönskade hingstar.  Med semin och på en fri marknad tycks sådana system dock inte kunna upprätthållas i längden. Stoägarna har sina egna preferenser på hingstar. De följer inte alltid avelsledningens uppfattning och minskar därmed varumärkets värde. Detta har Holsteinerförbundet nyligen fått erfara. Semintekniken gav deras uppfödare ett friare hingstval och detta kraschade förbundets affärsmodell. De tvingades kundanpassa sig.  Den svenska seminservicen är statligt reglerad och styrd till vissa platser vilket gett möjligheter att ”syndikera” semineringen istället för hingstarna som i galoppen. Makten över de intressanta faderskapen går i Sverige via makten över semineringen!

 Ja-sägarna
När det regnar guld över toppen stänker det också på underhuggarna. Vi har fått en hierarki av uppfödare som gör allt för att försvara och dölja gräddfilerna i Drömfabriken. När politiken frågar någon i hierarkin får man ett riggat svar. De vill inte avstå från de pengar som skulle gå till breddsport och bredd-avel. De bryr sig inte om breddsporten eller breddaveln försvinner. Bara det inte går för fort!

Valet vi står inför

Semintekniken är demokratisk därför att den i teorin (inom  nötsemin även i praktiken) gör det  möjlighet för var och en att bygga sin egen drömfabrik. Det är lättare för vanligt folk att köpa sperma från hingsten än att köpa hela hingsten eller resa till hingsten med sitt sto. Hingstägaren kan tjäna mer pengar på att sälja sperma än att sälja hingsten eller låta den betäcka naturligt.

I nötkreatursaveln tjänar alla på åtgärder som höjer prestationsnivån. Åtgärder som ger mera mjölk för samma kostnader tjänar alla på. Det finns lönsamhet med investeringar som ger den effekten. Alla drar åt samma hål. Samma logik för prestationsfaktorer finns inte i sporthästaveln. Fokus på prestation ger vinst  för vinnarna och förlust för förlorarna.

Åtgärder som sänker kostnaderna gynnar däremot alla, även ridskolehästar och fritidshästar. Varför ägnar man sig då inte sina kollektiva krafter åt sådana åtgärder? Nötkreaturs-semin har visat vilken oerhörd effekt sådana åtgärder haft. En seminkalv kostar ju idag 3000 att producera medan ett seminföl kostar 33 000. Varför väcker inte detta någon aktivitet hos ledarskapet? Jo, förmodligen för att det handlar om lojaliteter och glamour. De som är framgångsrika väljer ledare eller blir själva ledare och experter.  Det finns ingen stark kollektiv drivkraft att utveckla semintekniken så att den kan komma alla till del. Eliten inom hästsporten vill ha den för sig själv för att kunna öka avståndet till bredden och därmed öka sina egna chanser att producera vinnare.  Då är det en fördel om tekniken är lite oåtkomlig för bredden.

 Vi står inför ett val. Skall semintekniken minska kostnaderna för alla eller skall den öka intäkterna för de få?

Slutsatser

Föreskriften bör reformeras i grunden därför att

1. Reglerna är anpassade för en forntid och till problem som idag kan lösas med ny teknik.
2. De förvärrar de problem de är satta att lösa och
3. De omfördelar pengar från den breda uppfödningen på landsbygden till en liten elit i storstaden
4. De gynnar  tävlingsprestation men  inte hållbarhet

Det arbetet kommer dock att ta tid och i väntan på detta tillstyrkes förslaget till ny föreskrift men bara under förutsättning att 1 Kap 3§ ges följande lydelse

3 § Den som vill bli anordnare för seminverksamhet ska ansöka om tillstånd för detta hos Jordbruksverket. Tillståndet kan gälla platsbunden eller organiserad verksamhet. Ansökan ska göras på blankett enligt bilaga A, som tillhandahålls av Jordbruksverket².

Tillståndet för att få bedriva seminverksamhet kan omfatta ett eller flera delmoment. De olika delmomenten är

 Gränna 2014-12-01

Anders Darenius

Appendix

Nötsemin: Effektivitet, faderskap, smittskydd och kvalitetssäkring
Seminverksamhet med nötkreatur har varit en framgångssaga.  På trettio år, från 1943 när den första seminföreningen bildades, utvecklades svensk nötsemin från att vara en lokalt begränsad verksamhet med flytande sperma till en rikstäckande verksamhet med fryst sperma och ansvar för FN:s internationella utbildning av s.k. AI-veterinärer.  Landets alla mjölkbönder fick likvärdig tillgång till riskfritt och bra tjurmaterial till låg kostnad. Tekniken utvecklades, smittvägar bröts, fruktsamheten och den sexuella hälsan förbättrades. Vettiga regler och en bra organisation var nödvändiga komponenter i denna framgångssaga. Bondens kostnad för en seminkalv är ca 3000 kr

Hästsemin:  Faderskap men inte effektivitet, smittskydd eller kvalitetssäkring
Seminverksamhet med hästar ger ett annat intryck. Det är nu nästan 40 år sedan Mälardalens Varmblodsklubb gjorde de första lyckade försöken med fryst hingstsperma och vet Lars Garmer började med reguljär hästsemin med färsk sperma på Lassagården i Västergötland. Vad har hänt sedan dess?

Blev det också en framgångssaga? Har landets hästuppfödare fått likvärdig tillgång samma hingstmaterial till rimliga kostnader? Knappast. Några påstår att de biologiska skillnaderna gör jämförelsen omöjlig, andra på att stoägarna är så mycket okunnigare än koägarna.  Jag påstår att det är brister i organisation och felaktiga regler som hindrat utvecklingen. Uppfödarens kostnad för ett seminföl är 33 000

 Organisation och regler
På nöt insåg man tidigt att alla bönder hade samma behov av att få dräktigt oavsett ras. Man organiserade sig i seminföreningar och fick till stånd regler som anpassades till detta. Semineringsservicen gjordes rasoberoende och man var noga med att återkoppla, följa upp resultaten och analysera dem för att dra slutsatser och effektivisera. Man var extremt tidig med att utnyttja datateknik.

Hästfolket har gjort tvärtom; hållit fast vid och betonat skillnaderna mellan raser.  Gemensamma behov har därför inte fått någon organiserad företrädare och i brist härpå anpassades reglerna redan från början (1986)  till hästavelns gamla hingsthållarstruktur. Vi fick sinsemellan konkurrerande företag med lokala semineringsmonopol men med kunder som i ökande utsträckning efterfrågade konkurrenternas produkter. Det förändringstryck som fanns utmynnade i att hingsthållarstrukturen kompletterades med konkurrenter utan hingst (s.k mottagarstationer).

Nu står vi med en seminverksamhet som baseras på öar av konkurrerande företag med lokala semineringsmonopol. Det är självklart att dessa företag betraktar informationen om semineringar och resultat som företagshemligheter som man inte gärna lämnar ifrån sig. Den strukturen är som gjord för att inte dra några lärdomar utan istället skylla ifrån sig när resultaten uteblir. Man ser inga behov av gemensamma ansträngningar för att utveckla och använda ny teknik vare sig det gäller IT, spermahantering eller insemination.  Reglerna har gynnat en struktur som konserverar gammalt tänkande.

AD 2014-12-01