En ny seminstruktur är en ödesfråga för svensk hästuppfödning!

Den som kopierar andra kan aldrig bli mer än tvåa.
Sverige har alltmer blivit ett typiskt importland för såväl sperma som hästar. Vår inhemska uppfödning  har vare sig kunnat tillfredsställa ridskolornas behov eller tävlingsryttarnas. Travet är bättre men  riktar sig också mot en sport som har möjlighet och vilja att gynna svenskfödda hästar.  Deras fäder är dock i stor utsträckning födda  utomlands.  Våra politiska beslutsfattare har blundat för denna utveckling och har inte heller velat analysera bakgrunden eller möjligheterna att ändra på detta.

Inom 10 år kommer prestationskraven på tävlingshästarna att vara så höga att det inte längre är begåvningen som blir avgörande utan förmågan att tåla hård träning som kommer att fälla avgörandet på tävlingsbanan.

Hästägarna i Sverige skulle kunna spara 340 miljoner i hovslagerikostnader om aveln brydde sig om hästens hovar. Ett avelsprogram för produktion av starka, viktbärande, godmodiga men livliga  hästar för ridskolebruk bör kunna sättas upp.

Detta finns framför oss om vi vill bli självförsörjande.  Lösningen heter insemination. Vi måste börja bygga en infrastruktur för insemination av ston på landsbygden.  En som är billig och effektiv för alla raser och oavsett om hingsten skall bli far till en ridskolehäst, elitloppsvinnare  eller Olympiadeltagare. För att konkurrera med lågprisimport  av hästar för ridskolebruk  gäller det både att hitta en eller ett par hingstar med spermakvalitet nog för frysning och insemination varannan dag i brunsten och dessutom åstadkomma en uppfödningsmodell med låga kostnader.  Detta är möjligt men blir en rejäl utmaning för forskare och entreprenörer.

Anders Darenius